Background: Mental illness is growing rapidly today, with a population that is getting worse within a younger age. Parts of mental illness is linked to what we callself-harm, or self-mutilation. This in order to alleviate his/her anxiety as a result of a compulsion or impulse to add injury to one’s body, motivated by a need to master mental health or to regain emotional balance.

Purpose: The purpose of this study was to illustrate how patients with self-injury behavior experience the attitudes and treatment in their received care.

Method: This study is a qualitative content analysis with an inductive approach of autobiographies written by persons with self-harm.

Result: Positive treatment strengthens patient self-esteem, relieves inner suffering and anxiety, and provides a foundation for a trustworthy relationship between caregivers and patients, while negative treatment, stigmatization, preconceptions and ignorance of healthcare professionals contribute to an insecure care experience for this patient group.

Conclusion: Nurses working with self-injurypatients should reflect on their treatment, occupational role and responsibility towards the patient, as this group often feels poorly treated in care.

Clinical significance: The content of this study addresses the problemsof caring for patients with self-harm, which may help nurses and healthcare staff to contribute to better treatment and better care.

Bakgrund: Den psykiska ohälsan kraftigt ökar i dagens samhälle, med en befolkning som mår sämre i allt yngre åldrar. En del av den psykiska ohälsan är kopplad till det vi idag kallar Självskadebeteende. Detta i syfte att lindra sin ångest som en följd av ett tvång eller en impulsatt tillfoga sin kropp skada, motiverat av ett behov att bemästra psykisk ohälsa eller av att återvinna känslomässig balans.

Syfte: Syftet var att belysa hur patienter med självskadebeteende upplever bemötandet inom vården.

Metod: Denna studie är en kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats av självbiografier skrivna av personer med självskadebeteende.

Resultat: Positivt bemötande stärker patienternas självkänsla, lindrar det inre lidandet och ångesten och gav en grund för en tillitsfull relation mellan vårdgivare och patient, där istället negativt bemötande, stigmatisering, förutfattade uppfattningar och okunskap hos vårdpersonalen bidrar till en otrygg vårdupplevelse för denna patientgrupp.

Slutsats: Vårdpersonal som jobbar med självskadande patienter bör reflektera över sitt bemötande, sin yrkesroll och sitt ansvar gentemot patienten, då denna grupp ofta känner sig illa bemötta inom vården.

Klinisk betydelse: Denna studie lyfter problematiken runt vårdandet av patienter med självskadebeteende, vilket kan hjälpa sjuksköterskor och vårdgivande personal vid vårdmöten.