Genom min vän Marcus mamma Agneta får jag tillgång till hans journaler och obduktionsprotokoll. Agneta och jag har den dagen i januari 2019 mötts upp hemma hos henne för en pratstund. Hon har nyligen gått i pension, något i förtid, för att kunna ägna sig åt annat som hon länge velat göra. Arbete med utsatta kvinnor. Alternativmedicinsk hjälp till personer med utmattnings- och traumaproblematik. Sådant som Agneta kanske själv hade behövt hjälp med i sitt liv gör hon nu istället för andra. Hon bjuder mig på frukost och vi pratar i flera timmar. Innan jag ska gå frågar jag om hon kan tänka sig att låta mig se Marcus journaler om hon har dem kvar. Jag säger att hon inte behöver bestämma sig med en gång, men hon vill genast hämta dem. De ligger i källarförrådet, säger hon, och vi går dit tillsammans. Väl där visar hon två svarta sopsäckar där Marcus kvarlåtenskap finns förvarad. Hon säger att hon ännu inte orkat gå igenom sakerna. I den ena av säckarna finns ett vitt och ett brunt kuvert. I det vita, som är öppnat, ligger obduktionsrapporten. I det bruna, som är oöppnat, finns en tjockare pappersbunt med alla anteckningar från det sista vårdtillfället inom psykiatrin. Agneta säger att hon inte har klarat av att öppna det än, att hon inte orkar läsa. Jag frågar igen om hon är säker på att jag får läsa trots att hon inte har gjort det, det känns som att dessa papper är oerhört privata. Hon propsar på att jag ska ha dem, men att jag får lämna tillbaka dem sen. Jag känner att jag har fått ett stort förtroende och lovar att hantera dem med respekt.