Hot och våld är vanligt förekommande inom psykiatrisk slutenvård och utgör ett betydande problem både för patienter som vårdas och för de sjuksköterskor som arbetar inom psykiatrisk verksamhet. Det finns ett ansvar hos sjuksköterskor inom psykiatrisk vård att hantera situationer med patienter där inslag av hot och direkt våld är en realitet utan att tillfoga patienten onödigt lidande. Det krävs kunskap och erfarenhet men också en förståelse inför patientens situation och egna upplevelser. Forskning som rör arbetsmiljön inom psykiatrisk slutenvård visar på att förekomst av hot och våld kan innebära relativa arbetsmiljöproblem för de sjuksköterskor som arbetar där. Detta kan resultera i psykosociala problem och med minskad arbetsglädje som följd. Känslor av skuld och självanklagelser drabbar ofta dem som möter hot och våld i sitt arbete. När sjuksköterskor känner bristande förmåga att klara av sitt arbete på grund av hot och våld kan känslan av misslyckande i sin yrkesroll påverka möjligheten till genuina möten med patienter. Denna studie syftar till att försöka beskriva sjuksköterskors upplevelser av ett hotfullt möte mellan dem och patienter. Data har insamlats genom kvalitativa intervjuer. Analysen har gjorts utifrån en innehållsanalys. Försökspersonerna har alla en specialistutbildning i psykiatri och alla arbetar på en allmänpsykiatrisk klinik. Resultatet visar på att sjuksköterskor som har förmågan att visa omtanke och respekt och att kunna vara närvarande under den hotfulla situationen har störst möjlighet att nå fram till patienten. När sjuksköterskorna känner som mest rädsla och osäkerhet har de en tendens att bli som mest påtvingande i sin attityd gentemot patienten. Det hotfulla mötet hotar den betydelsefulla relationen mellan patient och sjuksköterska där sjusköterskan har den svåra uppgiften att få till stånd en dialog som präglas av respekt och närvaro gentemot patienten trots att mötet kan utvecklas till en våldsam situation. En slutsats av studien är att en rädd och osäker sjuksköterska har minskad förmåga att erbjuda en genuin och rak kontakt gentemot patienten. Den andra slutsatsen är att möjligheten att förhindra en hotfull situation är som störst innan ett möte övergår i en hotfull situation mellan en patient och en sjuksköterska.

Threats and violence are common in psychiatric care and are a significant problem for both patients who are under treatment and for the nurses who work within the psychiatric healthcare. The nurses within the psychiatric healthcare has a responsibility to handle the situations with patients were elements of threat and violence are a reality without inflicting unnecessary suffering. It requires knowledge and experience but also an understanding for the patients situation and previous experiences. Research that concerns working environment within the psychiatric care shows that occurrence of threat and violence may result in working environmental problems for the nurses. The consequences that may occur among the nurses are psycho social problems with a result of demised work pleasure. Nurses who face threat and violence at their jobs has often feelings of guilt and self accusations. The feelings of failure affect the possibility of a genuine contact with the patient when nurses feel a lack of ability of coping with their jobs. This study is aimed to try to describe psychiatric nurses’ experiences of threatening meetings between them and patients. Data has been collected through qualitative interviews. The analysis has been done on the basis of a content analysis. All the subjects of the interviews have a specialist education within psychiatric care and works on a psychiatric clinic. The result shows that nurses who have the ability to show care and respect and also being able to be present in threatful situations have the best possibility to achieve a genuine dialog with the patient. When nurses are feeling fear and insecurity at its most they tend to be even more forced in their attitude against the patient. The threatful meeting threatens the important relation between the patient and the nurse who has the difficult task to achieve the dialog which is based on respect and presence towards the patient despite the fact that the meeting can evolve into a threat full meeting. One conclusion of the study is that a frightened and insecure nurse has a diminished capability to offer a genuine contact with the patient. The second conclusion is that the best possibility to prevent a threatful situation is before a meeting turns into a threatful situation between the patient and the nurse.