Bakgrund: 100 000 vårdskador uppstår i Sverige varje år. Patienter som vårdas på intensivvårdsavdelningar löper störst risk att drabbas. För att minska riskerna och höja patientsäkerheten krävs kunskap om vilka risker som finns och vilka misstag som begås. Syfte: att beskriva i vilka sammanhang intensivvårdssjuksköterskor upplever att patientsäkerheten brister. Metod: en empirisk studie med kvalitativ design har utförts. Datainsamlingen har skett i två fokusgrupper med intensivvårdssjuksköterskor. Materialet analyserades och presenteras i form av teman och kategorier. Resultat: brister sågs i organisationen och sjuksköterskorna. Sjuksköterskorna upplevde även att brister i samarbetet och kommunikationen uppstod mellan individer samt mellan individer och organisationen. Slutsats: organisationen måste bistå med patientsäkra lokaler och lyfta patientsäkerheten på avdelningen. Sjuksköterskorna i sin tur måste följa författningar och lokala rutiner. Detta för att skydda patienter och för att inte själva straffas för vårdskador. Organisationen och sjuksköterskorna måste därtill tillsammans förbättra samarbetet och kommunikationen dem emellan. Klinisk betydelse: studien kan användas i ett förbättringsarbete på den undersökta avdelningen samt stärka gruppsamhörigheten för intensivvårdssjuksköterskorna.

Background: 100 000 adverse events occur annually in Swedish hospitals. Patients being treated in intensive care units are most at risk. To reduce risks and improve patient safety requires knowledge of the risks involved and the mistakes made. Aim: to describe in which context intensive care nurses experience that patient safety fails. Method: an empirical study with a qualitative design has been made. Data has been collected in two focus groups with intensive care nurses. The material was analyzed and presented in terms of themes and categories. Results: patient safety deficiencies were found in the organization and among the nurses. The nurses also described deficiencies in the cooperation and communication between individuals and between individuals and the organization. Conclusion: the organization must give priority to patient safety issues and provide facilities well adapted to carry out safe care. As for the nurses, they must follow regulations and local procedures in order to prevent harm to patients and to avoid being punished for adverse events. The organization and the nurses must together improve cooperation and communication to promote patient safety. Clinical importance: this study can be used to improve patient safety at the investigated intensive care unit and strengthen the group cohesion among the critical care nurses.