Bakgrund: Begreppet självskadebeteende är svårdefinierat och tycks inte ha nått konsensus inom vården. Evidens tyder på en ökad förekomst av, framför allt unga, patienter med självskadebeteende. Patienterna uttrycker ett stort behov av att sjuksköterskorna har en förståelse för deras livsvärld och självskadebeteendets bakomliggande orsaker. Sjuksköterskor å andra sidan upplever att de saknar utbildning och tillfälle för reflektion för att möjliggöra en ökad förståelse och förbättrad vård kring patienter med självskadebeteende. Syfte: Att belysa sjuksköterskans upplevelse av vårdandet av patienter med självskadebeteende inom akutpsykiatrisk öppenvård. Metod: Semistrukturerade intervjuer med sex sjuksköterskor genomfördes vid två akutpsykiatriska öppenvårdsenheter, kvalitativ innehållsanalys användes. Resultat: Det framkom två teman utifrån sjuksköterskans beskrivning av vårdandet av patienter med självskadebeteende: Sjuksköterskans emotionella och kognitiva perspektiv och Sjuksköterskans vårdperspektiv. Sjuksköterskans brist på utbildning samt vikten av debriefing var två viktiga resultat. Slutsats: Resultatet visar att sjuksköterskor som arbetar med patienter med självskadebeteende upplever många starka känslor. Sjuksköterskorna beskriver en känsla av hopp och framtidstro, samtidigt som vårdandet även beskrivs som emotionellt tärande. Ett behov av utrymme för debriefing framkommer liksom ett behov av problemspecifik utbildning. Klinisk betydelse: Det saknas evidens kring omvårdnaden av patienter med självskadebeteende, denna studie ökar kunskapen om de känslor och svårigheter som uppstår i vårdandet av patienter med självskadebeteende.

Background: The concept of self-harm is difficult to define and seems to have no consensus within healthcare. Evidence tells that self-harm is a growing problem, especially among young people. The patients express a great need for understanding from the nurses about their individual life and reasons for self-harm acts. Nurses on the other hand experience a lack of both education and opportunity for reflection to enhance their understanding and care for patient who self-harm. Aim: To illuminate the nurses’, who work in an acute psychiatric care unit, experiences of caring for patients who self-harm. Method: Semi-structured interviews with six nurses were conducted in two acute psychiatric care units, using qualitative content analysis. Results: Two themes were found: ‘nurses’ emotional and cognitive perspective’ and ‘nurses’ health care perspective’. Nurses’ lack of education and need for debriefing are important findings. Conclusion: Results show that nurses working with patients who self-harm, experience a variety of strong feelings. The feelings of hope are described as well as caring for patients who self-harm are experienced as emotionally stressful. Results also show a need for debriefing and specific training and education of caring for self-harm. Clinical significance: There is a lack of evidence about how to care for patients who self-harm, the study provides increased knowledge about feelings and difficulties emerging while caring for these patients.