Bakgrund: Självskadebeteende anses vara vanligt förekommande i dagens samhälle. Beteendet anses inte vara ett uttryck för en vilja att dö utan ett sätt att hantera inre svårhanterad psykisk smärta. Självskadebeteende kan vara svårt att definiera eftersom det finns många olika metoder och svårighetsgrader. Det finns olika uppfattningar om hur prevalensen av självskadebeteende är fördelat mellan könen, den vanligaste uppfattningen är dock att beteendet är mer vanligt förekommande bland kvinnor. Enligt DSM-5 är självskadebeteende ännu inte en egen psykiatrisk diagnos. Syfte: Syftet med studien var att beskriva sjuksköterskors upplevelser av att vårda patienter med självskadebeteende. Metod: Detta är en allmän litteraturöversikt baserad på tio artiklar med kvalitativ ansats publicerade mellan 2002-2014. Resultat: Studien resulterade i fem teman. Dessa teman var: Positiva och negativa känslor, Uppfattning av självskadebeteende, Omvårdnadsrelationen, Upplevelsen av hjälpstrategier samt Arbetsgrupp och arbetsmiljö. Slutsats: Upplevelsen bland sjuksköterskor är att deras okunskap om ämnet är problematiskt i vården av patienter med självskadebeteende, vilket leder till upplevelser av frustration och maktlöshet som kan påverka den vårdande relationen negativt. Relationen bör präglas av visad förståelse, acceptans och engagemang för patienten. Ett realistiskt mål är att sjuksköterskans uppgift inte är att bota patienten, utan snarare att hjälpa patienten till självhjälp. Klinisk betydelse: Denna studie kan vara ett bidrag till kunskap för sjuksköterskor som möter den självskadande patienten, då resultatet ger en inblick i olika vårdkulturer och det kan vara givande att utvärdera arbetet på den egna avdelningen. Detta kan i sin tur bidra med kunskap till intern utbildning och kan användas som diskussionsunderlag.