Bakgrund: när patienter är med om tvångsåtgärder inom psykiatrisk tvångsvård är det komplext och innebär många gånger ett stort lidande. Tvångsåtgärder används inom alla psykiatriska heldygnsvårdavdelningar och har utöver lidande för patienten visat sig påverka den vårdpersonal som utför åtgärderna. Några huvudområden för specialistsjuksköterskan inom psykiatrisk vård är att värna om patientens autonomi, integritet och att inte skada vilket står i direkt konflikt med de kränkningar av mänskliga rättigheter som det många gånger innebär att utföra tvångsåtgärder. 

Syfte: att beskriva sjuksköterskors upplevelser av att utföra tvångsåtgärder inom psykiatrisk heldygnsvård. 

Metod: semistrukturerad intervjustudie med kvalitativ innehållsanalys. 

Resultat: resultatet av studien visar att sjuksköterskor upplever blandade känslor i samband med utförandet av tvångsåtgärder. Tre huvudkategorier identifierades: ’mellan professionell yrkesroll och känslomässigt motstånd’, ’att kommunicera i komplexa situationer’ samt ’etiska överväganden inför, under och efter tvångsåtgärder’. Sjuksköterskorna upplevde att utförandet av tvångsåtgärder var en naturlig del av den psykiatriska tvångsvården men att det för dem endast var ett godtagbart alternativ när man provat allt annat. 

Slutsats: sjuksköterskorna har ett pragmatiskt förhållningssätt till att utföra tvångsåtgärder. De strävar efter att få vara delaktiga i beslutsprocessen gällande tvångsåtgärder och har inga direkta problem att utföra dem när de själva bedömer det nödvändigt. Det är av yttersta vikt för sjuksköterskorna att samtliga omvårdnadsalternativ bedömts otillräckliga innan det blir aktuellt med tvångsåtgärder. 

Background: when patients are subjected to coercive measures during psychiatric compulsory care, it’s highly complex and often entails significant suffering. Coercive measures are used in all psychiatric inpatient wards and have, besides suffering for the patient, been shown to effect healthcare professionals. As a Nurse Specialist in Mental Health Care, some of the primary responsibilities include to safeguard the patient’s autonomy and integrity, and to commit to do no harm, which stands in direct conflict with the violation of human rights that coercive measures often entail. 

Aim: to describe nurses’ experiences of performing coercive measures in psychiatric inpatient care. 

Method: semi-structured interviews with qualitative content analysis. 

Results: the results of the study show that nurses experience mixed feelings within the execution of coercive measures. Three main categories were identified: 'between professional role and emotional resistance', 'communicating in complex situations' and 'ethical considerations before, during and after coercive measures'. Nurses felt that the execution of coercive measures was a natural part of compulsory psychiatric care, but that for them, it was only perceived as an acceptable alternative when everything else had been tried. 

Conclusion: nurses have a pragmatic approach to performing coercive measures. They strive to be involved in the decision-making process regarding coercive measures and have no direct problems carrying them out when they themselves deem it necessary. It is of the utmost importance for nurses that all nursing alternatives are assessed as insufficient before coercive measures become relevant.